Norrdans och Gjallarhorn
Two duos, two trios och Beautiful beast
Koreografier: Ohad Naharin och Thomas Noone
Musik: Gjallarhorn
Scén: Tonhallen, Sundsvall
Recension: Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning, 19 apr 2013
Detta var nog den mest suggestiva dansföreställning jag har sett.
Att möta modern dans i sällskap med Norrdans är alltid trevligt. Men onsdagskvällens föreställning var något utöver det vanliga i originalitet, inte bara för att världsmusikgruppen Gjallarhorn fanns med på scenen i akt två, utan också att de åtta dansarnas kroppar talade på ett nytt sätt.
I ”Two duos, two trios” tycks Ohad Naharin utforska det syntetiska, mekaniska, uniforma. Här fanns en mörk ton av något programmerat, som om gestalterna inte var mänskliga: knyckiga rörelser som av dockor, robotar eller cyborger; märkligt hopkomna djur, rörelser så snabba att armar och händer ritade illusioner i luften.
De kinesiska dansöserna var som kloner av varandra, liksom de tre storstadstuffa grabbarna som sjöng gutturalt och utan vidare slet upp bröstkorgen. Ofta tycktes de dansande behandla varandra med en sorts hänsynslöshet, utan både smärtförnimmelse och empati. Kroppsskulpturerna förde tanken till individuell upplösning, och ibland löpte något amok: ett batteri lade av, en krets kortslöt och maskinsamhället var bortom kontroll. Det var skrämmande nog för att fascinera och, som alltid, skönt dansat, ett rörligt konstverk.
Om första akten var en nutidskommentar var ”Beautiful Beast” det motsatta: en skapelseberättelse. Där också kroppar bildade större enheter, men inte för att individen saknar betydelse utan för att sammansmältande är en del i skapelsen.
Här tonade Gjallarhorns musiker fram på scenen, som om de stigit ut ur berget, och la till en dimension av nordisk folklore. Med en lång, pulserande baston, urklangen, gav de skapelseuppmaningen som den kanske ljöd genom världens början. Med eggande trumdunk och flöjtbas, Ulrika Bodéns ljusa, stadiga sång, kulning, koralimprovisation och balladtexter om ädlingar, hästar, guld och naturväsen, skapade de en stämning av ömsom vildhet, ömsom pirrande avvaktan.
Dansarna var i hög grad ett enda väsen, en nanosvärm av celler som fluktuerade och böljade till en organism i vardande, som sträckte ut tentakler och genomlevde konvulsioner innan processen var fullbordad. Här fanns gester åt vår folkliga pardans och spel mellan könen, de graciösa flickorna, de kaxigt brottande ynglingarna. Allt så mjukt som om tyngdlagen behandlar dansare mildare än oss andra – eller som om den inte hittat sin styrka än i denna historiens gryning.
Det var en samverkan med synergi: musikernas intensiva närvaro i bild och ton, dans- och folkmusikpubliken som både fick ett mervärde, och den gemensamt frambesvärjda känslan av urkraft, magi. Detta var nog den mest suggestiva dansföreställning jag har sett.