Norrdans och Gjallarhorn
Two duos, two trios och Beautiful beast
Koreografier: Ohad Naharin och Thomas Noone
Musik: Gjallarhorn
Scén: Norrlandsoperan, Umeå
Recension: Sara Meidell, Västerbottens-Kuriren, 27 apr 2013

Vackert, poetiskt och salongen pulserar

Dramatiska masscener om flockmentalitet och tillhörighet, urstark fysik och suggestiva stämningar bjöds av Norrdans på Umeåbesök i veckan.

Urstark fysik och intensiva flöden fyllde i torsdags teatern på Norrlandsoperan när Norrdans besökte Umeå med tvåaktaren Two duos & Two trios och Beautiful beast, av Ohad Naharin respektive Thomas Noone.

Smart, tekniskt imponerande och vacker är akt ett av Ohad Naharin, som på sina 20
minuter bjuder på snabba, mjuka moment, höga rörelser och dans på väl nyttjad scenyta. Organisk och suggestiv med element hämtade från naturvetenskapen, fysiken, kemin, är den inledande trion, liksaså den avslutande B/olero, där ljussättningen används till max för att skapa kropp.

Den manliga trion Park ur Moshe bjuder på halsbrytande satir och är ett roande textbaserat inslag i ett i övrigt visuellt poetiskt verk.

I akt två förflyttas vi till ett folkloristiskt mytologiskt skogslandskap precis på gränsen mot klichén. Till livemusik från folkmusikgruppen Gjallarhorn, med urkraftssång av Ulrika Bodén, målar den nu samlade ensemblen upp scener ur naturmystiken och folkdjupen.

Att låta musiker och stark dans samsas på scen ger ofta explosiva synergieffekter och i denna tappning är det till fördel för helheten att dansen frikopplats från berättande krav – dansen kompletterar visserligen myterna och sagorna som omsjungs, men är framför allt stark i egen rätt.

Dramatiska masscener om flockmentalitet och tillhörighet, liksom den nästan avklädda duon med Fanny Barrouquère och Toby Fitzgibbons får hela teatersalongen att pulsera.

Norrdans och Gjallarhorn
Two duos, two trios och Beautiful beast
Koreografier: Ohad Naharin och Thomas Noone
Musik: Gjallarhorn
Scén: Tonhallen, Sundsvall
Recension: Karin Kämsby, Danstidningen, må 22 apr 2013

Kraftfullt och intensivt till folkmusik

Norrdans turnerar i vår med koreografier av Ohad Naharin och Thomas Noone, i ett helaftonsprogram för stora scener. Kvällen inleds med Ohad Naharins 20 minuter långa Two Duos & Two Trios. Koreografierna utförs med samma snabba och exakta rörelseintelligens som vid premiären i december 2012. Om möjligt är trion Park ur Moshe från 1999 och duon B/olero från 2008, ackompanjerad av en dekonstruktion av Maurice Ravels Bolero, nu ännu mer underhållande. Det här kan ses hur många gånger som helst utan att det blir tråkigt.

Efter paus ställer sig folkmusikerna i Gjallarhorn med sina instrument i scenens bakre högra hörn. Bland de medverkande märks den välkände slagverkaren Petter Berndalen och folksångerskan Ulrika Bodén från Ångermanland.
Musiken i Beautiful Beast består av medeltida ballader på finska och svenska, kulning samt koralimprovisationer, också de med medeltida klang. I musiken förekommer enbart jämna taktarter och inga polskor som i Residansprojektets uppsättningar. Där har samtida koreografer arbetat med folkliga dansare och folkmusik, nu senast i ett verk av Örjan Andersson. Koreografin i Beautiful Beast saknar spår av folkliga danstekniker och dansarna är inga folkdansare. Ändå har uppsättningen en stark prägel av folklig kultur.
De sångtexter som går att uppfatta, för den som inte kan finska, berättar om en häst som till varje pris vill vara kvar hos sin ryttare kungen, en jungfru som råkar ut för saker i en grön lund, med mera. Själv avstår jag från att tolka Thomas Noones koreografi som en bokstavlig illustration till texterna, utan ser den mer som en arkaiserande bild av en mänsklighet på närmast djurisk nivå, där reptilhjärnan stundtals tar över, som hos aggressiva unga män nära att börja slåss.
Dansen uttrycker musikens stämningslägen men samtidigt är Thomas Noones rörelsespråk abstrakt som i hans tidigare verk för Norrdans. Dansare dras till varandra, bildar grupper, stöter bort varandra och vänder nästan ut och in på sig själva i ett intensivt sökande efter uttryck.
På scenen står en samling enkla pallar i trä. De flyttas runt, byggs upp på varandra i olika formationer eller ställs fram för att sitta och vila eller dansa på. Dansarna bär svarta koltliknande ärmlösa dräkter formgivna av Anton Hörnfeldt. Musikernas kläder har skapats av Sarah Mårskog.
I en avslutande duett till ett Kyrie eleison tar Fanny Barrouquère och Toby Fitzgibbons av sig dräkterna och dansar halvnakna.
Kombinationen av den suggestiva musiken och de skickliga dansarna i den elektrifierade koreografin är oslagbar. Tillsammans på scenen arbetar musiker och dansare upp en kraftfull intensitet som gör mig entusiastisk. Kanske ska man vara besatt av folkmusik för att riktigt tycka om det här, men i så fall är det guldläge. Har det någonsin tidigare hänt att samtida dans ackompanjeras av kulning?
Beautiful Beast förmedlar kraft ur historien inför mötet med nutid och framtid.

Norrdans och Gjallarhorn
Two duos, two trios och Beautiful beast
Koreografier: Ohad Naharin och Thomas Noone
Musik: Gjallarhorn
Scén: Tonhallen, Sundsvall
Recension: Susanne Holmlund, Sundsvalls Tidning, 19 apr 2013

Detta var nog den mest suggestiva dansföreställning jag har sett.
Att möta modern dans i sällskap med Norrdans är alltid trevligt. Men onsdagskvällens föreställning var något utöver det vanliga i originalitet, inte bara för att världsmusikgruppen Gjallarhorn fanns med på scenen i akt två, utan också att de åtta dansarnas kroppar talade på ett nytt sätt.

I ”Two duos, two trios” tycks Ohad Naharin utforska det syntetiska, mekaniska, uniforma. Här fanns en mörk ton av något programmerat, som om gestalterna inte var mänskliga: knyckiga rörelser som av dockor, robotar eller cyborger; märkligt hopkomna djur, rörelser så snabba att armar och händer ritade illusioner i luften.

De kinesiska dansöserna var som kloner av varandra, liksom de tre storstadstuffa grabbarna som sjöng gutturalt och utan vidare slet upp bröstkorgen. Ofta tycktes de dansande behandla varandra med en sorts hänsynslöshet, utan både smärtförnimmelse och empati. Kroppsskulpturerna förde tanken till individuell upplösning, och ibland löpte något amok: ett batteri lade av, en krets kortslöt och maskinsamhället var bortom kontroll. Det var skrämmande nog för att fascinera och, som alltid, skönt dansat, ett rörligt konstverk.

Om första akten var en nutidskommentar var ”Beautiful Beast” det motsatta: en skapelseberättelse. Där också kroppar bildade större enheter, men inte för att individen saknar betydelse utan för att sammansmältande är en del i skapelsen.

Här tonade Gjallarhorns musiker fram på scenen, som om de stigit ut ur berget, och la till en dimension av nordisk folklore. Med en lång, pulserande baston, urklangen, gav de skapelseuppmaningen som den kanske ljöd genom världens början. Med eggande trumdunk och flöjtbas, Ulrika Bodéns ljusa, stadiga sång, kulning, koralimprovisation och balladtexter om ädlingar, hästar, guld och naturväsen, skapade de en stämning av ömsom vildhet, ömsom pirrande avvaktan.

Dansarna var i hög grad ett enda väsen, en nanosvärm av celler som fluktuerade och böljade till en organism i vardande, som sträckte ut tentakler och genomlevde konvulsioner innan processen var fullbordad. Här fanns gester åt vår folkliga pardans och spel mellan könen, de graciösa flickorna, de kaxigt brottande ynglingarna. Allt så mjukt som om tyngdlagen behandlar dansare mildare än oss andra – eller som om den inte hittat sin styrka än i denna historiens gryning.

Det var en samverkan med synergi: musikernas intensiva närvaro i bild och ton, dans- och folkmusikpubliken som både fick ett mervärde, och den gemensamt frambesvärjda känslan av urkraft, magi. Detta var nog den mest suggestiva dansföreställning jag har sett.